I Tehys och Supers kollektivavtalsförhandlingar har man just inte på senare tid i offentligheten talat om arbetstagarsidans krav eller arbetsgivarsidans bud, eftersom uppmärksamheten har fokuserats på begränsande av vårdarnas strejkrätt med en tillfällig lagstiftning.
Alltför liten uppmärksamhet har tingsrättensbeslut om säkerhetsåtgärder, som begränsar strejkrätten fått, och som arbetsgivarsidan hela tiden verkar efterlysa. Begränsande av strejkrätten via tingsrätterna är ett betydligt större och mera vittomfattande hot mot arbetstagarnas strejkrätt än den tillfälliga lagstiftning som stiftats i nuvarande omständigheter.
Kampåtgärder i anslutning till kollektivavtalsförhandlingar vidtas då man inte kan komma överens med förhandlingar. Till den finländska strejktraditionen hör strejkgränser, som det förbund som utlyst strejken besluter om för att beakta att nödvändig verksamhet i samhället kan fortgå.
Nu befinner vi oss i en situation där arbetsgivarsidan har gått ut för att rubba hela kollektivavtalssystemet, och följderna av detta kan vara oberäkneliga. Det var exempelvis helt förståeligt att Pappersförbundet inte definierade några strejkgränser under vårens strejk vid UPM, eftersom UPM inte gick med på att följa det avslutade kollektivavtalets arbetsvillkor för det arbete som utfördes utanför strejkgränsen. Pappersförbundet kunde inte överföra vissa verksamheter utanför strejkgränsen, eftersom det inte rådde någon överenskommelse om vilka arbetsvillkor som skulle gälla för de arbetsuppgifter som utfördes utanför strejkgränsen. I den situationen kändes tingsrättens beslut om säkerhetsåtgärder obegripligt, där strejkande arbetstagare tvingades i arbete med ensidiga direktiv från arbetsgivaren om arbetsvillkoren.
För oss som förbund har det varit klart, att en viss mathållning måste fungera också under en strejk och det har vi beaktat i strejkgränserna. Å andra sidan skulle knappast vi heller gå in för strejkgränser om arbetsgivaren var av den åsikten att man inte skulle tillämpa arbetsvillkoren i det avslutade kollektivavtalet för arbete utanför strejkgränserna.
I strejkerna i slakteribranschen har vi för vår del uppmärksammat att produktionsdjuren inte får utsättas för lidande och därför dirigerat ett nödvändigt antal slakterier utanför strejkgränsen. Vi har också en fungerande lagstiftning, enligt vilken myndigheten kan besluta om nödslakt. Men det är skäl att poängtera att den ekonomiska förlust som en strejk förorsakar arbetsgivaren inte heller i köttförädlingsindustrin utgör någon grund för strejkgränser.
Strejker innebär alltid ekonomiska förluster. Det är oundgängligt för båda parter och därför är en strejk alltid det sista vapnet. Det, att rättssystemet med sina beslut ensidigt skulle skydda arbetsgivaren från eventuella ekonomiska förluster kan inte vara en hållbar metod.
I strejkverksamheten ingår en anmälningsplikt som gäller både arbetsgivare och arbetstagare. En anmälan på förhand utgör uttryckligen det skydd i lagen, som innebär att den ena parten kan bereda sig för det som ska komma. Det finns ingen anledning att manipulera arbetskonflikter med enskilda tingsrättsdomares beslut, det kan tvärtom resultera i ohanterliga situationer.
Då riksdagsvalet närmar sig publicerar olika aktörer sina målsättningar för landets regerings kommande program. Det har också livsmedelsbranschens arbetsgivare gjort. Det lönar sig för var och en att gå in och själv läsa målsättningarna på ETL:s nätsidor. Särskilt rekommenderar jag att ni läser texten under rubriken ”Vi tryggar sakkunniga för industrin och ett modernt arbetsliv”. Man måste konstatera att vi har en mycket annorlunda uppfattning av ett modernt arbetsliv.
För dem som är av den åsikten att politiken inte har någon betydelse för våra arbetsvillkor är arbetsgivarsidans målsättningar säkert ögonöppnande läsning. Dessutom ger arbetsgivarsidans mål inför riksdagsvalet svar också till dem som funderar över vilket slags kollektivavtalsförhandlingar vi har framför oss under kommande vinter och vår.
Veli-Matti Kuntonen
SEL:s förbundsordförande