Övergången i början av sommaren från åratal av nollinflation till en inflation på åtta procent är otrolig. De direkta och indirekta följderna av Rysslands anfallskrig har med hård hand höjt priserna på energi och råvaror och resulterat i en kraftfull inflationsutveckling. Produkttillverkarna och serviceproducenterna strävar naturligtvis efter att överföra de förhöjda produktionskostnaderna på sina priser. Det är sist och slutligen konsumenterna som betalar för de ökade kostnaderna, både vad gäller priserna i dagligvaruhandeln och även genom ökade bostadskostnader.

Traditionellt har man i ekonomin förlitat sig på en inflation på ett par procent, där priserna har stigit och fackförbunden i motsvarande grad på arbetsmarknaden i sina kollektivavtalsförhandlingar har framförhandlat löneförhöjningar, som i sin tur har kompenserat löntagarna för de kostnadsökningar som inflationen förorsakat, och ibland har man till och med lyckats öka köpkraften.

Till de svunna tiderna hör också de inkomstpolitiska helhetslösningarna, som i trepartssamarbete mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna samt statsmakten förvandlades fram. Vid de förhandlingsborden hade man en mer omfattande verktygslåda i arbetet för att bibehålla och även öka löntagarnas köpkraft. Nå, det var förr i världen det. Nu är konstellationen i sig tydlig: vid förhandlingsbordet har man inget annat element vid sidan om löneförhöjningar för att bibehålla medlemmarnas köpkraft.

Att kräva kompensation för ökade kostnader med löneförhöjningar är normal arbetsmarknadsverksamhet. Som exempel inledde arbetstagarna nyligen i Storbritanniens viktigaste hamn en strejk, eftersom den utlovade löneförhöjningen på sju procent inte motsvarar landets inflation på 10 procent. Det var inte fråga om någon liten åsiktsyttring, eftersom hamnen handhar närmare hälften av landets containertransporter.

Vi befinner oss i en alldeles exceptionell situation efter Rysslands anfallskrig och vi har också exceptionellt många osäkerhetsfaktorer. I den situationen lämpar sig den rådande bristen på förtroende på arbetsmarknaden, som arbetsgivarsidan med sina egna aktioner och även med avsikt fått till stånd ytterst dåligt. Bristande förtroende på arbetsmarknaden innebär i allmänhet att avtalen sluts med svårighet. Förhoppningsvis ska arbetsgivarsidan framöver kunna återgå till att värdera förtroendebyggarna mera än dem som skadar förtroendet, hos de senare krävs i allmänhet mindre kunnande.

En sak för sig är sedan hur våra egna kollektivavtalsförhandlingar nästa vinter och eventuellt nästa vår kommer att gestalta sig. Som det ser ut just nu kan vi vänta oss en hel del svårigheter. Nu verkar det som om de långa avtal som har inneburit stabilitet och förutsägbarhet i branschen är historia. Snarare får vi bereda oss på att föra avtalsförhandlingar varje år.

Vi ska förstås alltid på alla sätt försöka nå avtalslösningar förhandlingsvägen, och det kommer vi säkert också att göra nu. Men vi ska också vara förberedda på att tvingas utnyttja vår gemensamma styrka för att få till stånd rimliga kollektivavtal. Tillsammans är vi starka och med den styrkan sluter vi rättvisa avtal.

Veli-Matti Kuntonen
SEL:s förbundsordförande