Efter att Finlands Näringsliv EK övergått till att vara en ren lobbyorganisation har man samtidigt närmat sig Företagarna i Finland. Det är förståeligt, eftersom man inte längre tar något ansvar för avtalsverksamheten. Detta tar sig uttryck i en ökande kritik från EK:s sida mot det allmänbindande kollektivavtalssystemet, trots att det har utgjort en garant för stabilitet på den finländska arbetsmarknaden.

De allmängiltiga kollektivavtalen omfattar alla som jobbar i en bransch och fastställer miniminivån på alla arbetsvillkor, förutom vilka man på arbetsplatsen kan avtala om bättre arbetsvillkor. De allmängiltiga kollektivavtalen är verkligen inget hinder för att lokalt avtala om bättre villkor.

Det känns konstigt att så många i arbetsgivarorganisationerna inte erkänner nyttan av allmängiltiga kollektivavtal för företagen. Däremot träffar jag, då jag besöker livsmedelsbranschens arbetsplatser många arbetsgivare som inser nyttan av de allmängiltiga kollektivavtalen också för företagen. Kritik mot enskilda punkter i kollektivavtalen framförs nog, vilket hör till saken. Men då handlar det inte om en vilja att förändra hela systemet.

Också i livsmedelsbranschen finns det arbetsgivare som gör allt för att deras arbetstagare inte ska tillhöra facket, och för att man inte ska välja någon förtroendeman på arbetsplatsen. Borde man alltså ge de här arbetsgivarna möjligheter att ”avtala” om nivåer som understiger kollektivavtalen? Varför skulle vi ge de här arbetsgivarna möjligheter att dumpa löner och andra arbetsvillkor som ett konkurrensmedel? Det lönar sig inte att vara så godtrogen att man tror att dessa arbetsgivare skulle eftersträva någon form av avtal, då deras mål är att ensidigt diktera arbetstagarnas arbetsvillkor.

De som vill undergräva och försvaga den kraft att förhandla om arbetsvillkoren som grundar sig på arbetstagarnas organisering utnyttjar i hög grad tidens betoning av individualiteten genom att poängtera åsikten: varför skulle arbetstagaren ge ett förbund rätten att förhandla om arbetsvillkoren för oss, då vi alla gärna på arbetsplatsen sinsemellan kan nå det bästa resultatet?

Ledsamt nog finns det de som kanske tror på det där. Men faktum kvarstår att om vi inte hade kollektivavtal framförhandlade av arbetstagare organiserade i fackförbund skulle det krävas ett verkligt specialkunnande av arbetstagarna att på egen hand fixa exempelvis semesterersättning i arbetsvillkoren, betald sjukledighet i nivå med kollektivavtalen eller den ersatta rätten att vårda sjukt barn hemma.

Att organisera sig i ett fackförbund ger en förhandlingsstyrka och det har möjliggjort, samt möjliggör även i framtiden rimliga arbetsvillkor för oss. Kollektivavtal som förhandlats fram av organiserade parter ger stabilitet på arbetsmarknaden, trots att de ibland uppkommer efter även svåra skeden. Den stabiliteten ligger i arbetsgivarnas, arbetstagarnas och hela samhällets intresse.

Veli-Matti Kuntonen
SEL:s förbundsordförande